höstdimma

Jag var den som tjatade igång bloggen, här skulle sprutas glitter och positiviteter och nu sitter jag här. Min mamma har fått diagnosen cancer för andra gången i sitt 64-åriga liv. Nu är den kronisk. Sitter i benmärgen. En annan sorts cancer än förra gången, helt oberoende av varandra. Hur kan det få vara så? Har vi inte haft vårt?

Cellgifter kan förlänga livet och förbättra läget ett tag för ungefär 2/3 av de som får myelom, men det är ingen bot. "Alla" vet väl f ö hur bra folk brukar må av cellgifter. Min pappa dog av cancer, mamma fick det för sju år sen och nu igen - att säga att jag hatar cancer är ingen lögn.

Vad sägs om den 40-årspresenten? Visst är det en härlig ironi?

Ja, detta var ju ett måttligt positivt inlägg. Men det är väl nu om någonsin som jag behöver skriva ner vad jag gör för min kropp och själ, för att minnas att jag gör något, och att jag ska göra något. Måste.

Så, i dag klev jag ur sängen fast jag inte ville. Sent, men jag gjorde det. Jag duschade och tvättade håret fast jag inte alls hade någon lust. Jag grät fram till lunch, sedan klädde jag på mig och gick med Kristoffer till biblioteket för att lämna böcker på sista icke-bötesdagen, sedan gick jag upp på jobbet, pratade med de nödvändigaste personerna och skrev ut saker som måste granskas, saker jag kan göra hemma.

Solen skiner och det gör inte mamma frisk, men mamma blir inte frisk av att jag går ner mig och tar knäcken på mig heller. Så, i dag var jag duktig som duschade, som gick ut i solen. Som fick frisk luft. Som vågade ta ordet "cancer" - trots risken att börja gråta - i min mun till de två som behövde höra det på jobbet.

Det får räcka för i dag. Mitt beting för i morgon är att duscha och gå ut då också. Vi får väl se.